Kejsaren är naken

20 augusti, 2018 0 av StormskärsAnna

När vågade du säga det till din kund senast? H.C. Andersens saga från tidigt 1800-tal är ständigt aktuell, men låt oss återkomma till den.

”Är kunden villig att betala för det här?”

Under mitt arbetsliv har jag stött på mängder av människor. De flesta har varit kompetenta, duktiga och villiga att göra rätt, men från stund till annan dyker en personlighet upp som verkar ha en annan agenda. I BPM, Business Process Management, talar man i analysfasen om värdebringande aktiviteter kontra slöseri. BPM går kort ut på att maximera de värdebringande aktiviteterna och eliminera, eller åtminstone minska slöseriet. Att komma underfund med vilka dessa är, kan göras oerhört svårt och komplext och lindas in i vackra ord, men också enkelt. Min favorit från teorin är den enklaste av alla frågor ”Är kunden villig att betala för det här?”

Alltför ofta dras vi bara med i ett visst arbetssätt. Vi jobbar enligt metoder, fyller i mallar och rapporter. Få stannar upp och ifrågasätter varför vi utför en aktivitet eller varför vi gör något på ett visst sätt.

Det meningslösa säljsnacket

Alla som har mött en företagssäljare någon gång, vet att den första halvtimmen av mötet måste ägnas åt att få en obligatorisk företagspresentation. Säljaren kommer berätta hur många anställda de är, var de finns lokaliserade, vilka kunder de har och berätta om någon metodik de arbetar utifrån. Alla gör det. De skulle i princip kunna ta varandras Powerpointpresentationer och bara byta ut sin egen logga. Skulle man nagelfara presentationen visar det sig ofta att de många konsulterna i själva verket bara är en konsult som faktiskt är relevant för dig. Den digra kundlistan behöver inte ha något med ”ditt system” att göra, utan kan vara kunder till en perifer del av säljarens företag. Metoderna som sägs vara så unika, säger oftast samma sak, men i lite olika ordning och med olika benämningar, gärna med en egen företagsstämpel.

Allt jag som inköpare av tjänsten vill veta, är om företaget kan leverera med kvalitet, inom utsatt tid och till ett bra pris. Varför kan vi inte komma till den frågan direkt? Naturligtvis förstår jag att det tar tid att bygga upp en relation både privat och professionellt, men det måste finnas andra sätt att göra det än att späda ut sina egna prestationer med irrelevant information.

 

Den stora IT-kolossen

Har du någon gång jobbat på IT-avdelningen på ett storföretag? Då vet du att du inte oplanerat installerar en buggfix eller köper in en hårdvara som inte finns på den fördefinierade listan. Än mindre installerar du en ny applikation utan att ha gått den formella vägen. Procedurer med underhållsfönster, föredragna leverantörer, rekommenderad hårdvara och rutiner kring nya applikationer behövs självklart i ett stort företag. Skulle alla göra som de ville hade det blivit kaos. Men någonstans tar rutinerna och procedurerna överhanden. När den egna IT-organisationen kostar tre gånger så mycket än motsvarande på stan, tar längre tid och kräver mångdubbelt mer administration, är frågan varför verksamheten ska välja den interna IT-leverantören? Varför ska verksamheten betala för det?

Resultatet riskerar att bli motsatt det ursprungliga syftet. Istället för total kontroll på den stora IT-organisationen, går verksamheten, som kräver snabb och adaptiv leverans, till en onlineleverantör eller köper hårdvaran privat och begär sedan utläggsersättning. Verksamheten lever i vardagen som är i konstant förändring. En IT-organisation som inte hänger med, stöttar inte sin verksamhet och har då inget berättigande. Men vem vågar säga det? Vem vågar ställa sig upp på ett stormöte och förklara det orimliga i proceduren? Kanske någon, men extremt få. Varför? Du riskerar att rationalisera bort dig själv.

 

Metodikivrarna

”Det blir viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker.”

Ett projekt helt utan metod och styrning, blir troligtvis inget bra projekt. Stora projekt mår bra av att ha ett regelverk att förhålla sig till. Men ibland går metodarbetet för långt och tar helt enkelt överhanden. Metoden börjar leva ett eget liv och blir överordnad leveransen. Det blir viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Små ändringar som skulle kunna lösas på under en timme, tar istället veckor att åtgärda när alla steg ska genomföras korrekt. Dokumentation, listor och toll gates-möten med många inblandade, driver tid som inte på något sätt är produktiv. Taiichi Ohno, leans fader, hade nog vänt sig i sin grav om han hade sett hur många av dagens managementkonsulter lyckas sälja in än den ena än den andra metoden med hjälp av fina namn och floskler. Vem ställer egentligen frågan, ”Vill vår kund betala för det här?”

Pratar man med enskilda medarbetare, kan ett gemensamt mönster skönjas. Gemene man kan tycka att det är för mycket administration, onödiga rutiner eller ineffektiva processer. Så fort människor samlas i en grupp ändras beteendet emellertid. Få vågar upprepa kritiken eller föra ämnet på tal. Att ta upp frågan med ansvariga är sällan önskvärt. Att ”ha högt i tak” är mer något man säger än praktiserar. Vad rädslan att ta upp diskussionen beror på, kan jag inte ge ett enkelt svar på, men ofta tror jag att personlige prestige och risk att tappa ansiktet hos de ansvariga kan vara en orsak.

 

I H.C. Andersens saga, syr två skräddare kejsarens nya kläder med ett magiskt tyg som bara de begåvade kan se. Ingen vill sticka ut hakan och verka obegåvad. Dagens magiska tyg ser vi i form av meningslösa säljpresentationer med lismande floskler, ändlösa interna procedurer för att installera en nödvändig buggfix eller ännu en ny metod som lösning på projektets problem. De flesta av oss ser att det magiska tyget inte är annat än luft.

Frågan är, var är barnet som utropar ”Kejsaren är naken!”?

Please follow and like us: